Innan ljuset kommer mörker

Vän! I förödelsens stund,
när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne
och aning förgå,
Tanken famlar försagd
bland skugggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan,
ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ
eldvingarne falla,
Och du till intet,
med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?
Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning
och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld,
uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman
med prästerlig hand?
Endast det mäktiga väsen,
som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv,
solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord,
som ropte åt världarna: "Bliven!"
Och i vars levande kraft
världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän,
och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.

Erik Johan Stagnelius