En lukt av bly och
metall i huden när jag kommer hem
Jag är på väg att ringa
till Elsa men jag vet ju
att hon är död Ingen finns i
huset nere på Fårö, eller
metall i huden när jag kommer hem
Jag är på väg att ringa
till Elsa men jag vet ju
att hon är död Ingen finns i
huset nere på Fårö, eller
Karin, men hon blir
rädd om någon ringer,
det måste vara något tragiskt
som har hänt om någon söker henne
Hon går tidigt ensam till sängs
med sonens försvunna ansikte
som tiden ännu tär på
Hon gör trevande försök att
tänka bortom nuet, men
kan inte få något grepp om det,
Döden ligger upplyst
och tydlig framför henne
och fortfarande stiger hon upp klockan
tre och klär på sig i mörkret
trots att det är femton
år sedan hon bar ut tidningar Sedan
sitter hon i fullkomlig sysslolöshet
med sina sparade påsar och kvitton och
vågar inte gå ut.
Tills skymningen kommer igen
Tacksam över de arton kvadratmeter
i Marieberg där landstinget
har låst in henne Hon är
skräckslagen för det inhumana
samhälle som de säger att hon har
varit med om att bygga upp
Vi är, nästan, lika ensamma
och okunniga och vår tid
är en plats där människor
har försvunnit och aldrig
kan återkomma. För
Karin är den som
en lugn insjö en sommarkväll
där någon som hon längtar efter
vilar på årorna och lyssnar
till helgmålsringningen.
Lars Norén
