En ny tid

En lukt av bly och
metall i huden när jag kommer hem
Jag är på väg att ringa 
till Elsa men jag vet ju
att hon är död Ingen finns i 
huset nere på Fårö, eller 

Karin, men hon blir

rädd om någon ringer,

det måste vara något tragiskt

som har hänt om någon söker henne

Hon går tidigt ensam till sängs

med sonens försvunna ansikte

som tiden ännu tär på

Hon gör trevande försök att

tänka bortom nuet, men

kan inte få något grepp om det,

Döden ligger upplyst

och tydlig framför henne

och fortfarande stiger hon upp klockan

tre och klär på sig i mörkret

trots att det är femton

år sedan hon bar ut tidningar Sedan 

sitter hon i fullkomlig sysslolöshet

med sina sparade påsar och kvitton och

vågar inte gå ut.

Tills skymningen kommer igen

Tacksam över de arton kvadratmeter

i Marieberg där landstinget

har låst in henne Hon är

skräckslagen för det inhumana

samhälle som de säger att hon har 

varit med om att bygga upp

Vi är, nästan, lika ensamma

och okunniga och vår tid

är en plats där människor 

har försvunnit och aldrig 

kan återkomma. För

Karin är den som 

en lugn insjö en sommarkväll 

där någon som hon längtar efter

vilar på årorna och lyssnar

till helgmålsringningen.

                                    Lars Norén