I livet har jag irrat
och blossat utan ro.
Ett irrbloss är jag vorden
på nattlig myr och mo.
Jag är en fallen stjärna,
en gnista från en brand,
en eld som tänds och släckes
av någon okänd hand.
Och du, vars hela väsen
var vind och luft och lek,
har blivit till en älva
som dansar månskensblek.
Ont ha vi gjort varandra
i livet mer än nog.
Nu mötas vi ånyo
i dödens tysta skog.
Du speglar dig i källan.
Du svävar lätt och sval.
Min gamla lykta brinner
som fordom på din bal.
Blås inte ut min lykta
med hatets pust ännu.
Då blir jag bara jordmask
och bara dimma du.
Ty det var ljuset hos mig
som gav min levnad liv,
och än i döden ger det
en smula tidsfördriv.
Omkring oss spökar skogen,
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig.
Allt klarare i gräset
min låga söker dig.
Ett irrbloss och en älva,
en gnista av en man,
en skugga av en kvinna
i natten ta varann.
Bo Bergman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar